Du kan beställa en bild som ett vykort eller A4-tryck. Begränsad upplaga, kontakta mig för prisuppgift.
Den här bilden representerar mycket av vad jag längtar efter att uttrycka i mina foton.
Jag gick på en promenad med en gammal vän, en solklar sommardag för två år sedan. Vi hade gått ett bra tag vid en sjö och jag kunde känna hur vi passerade en träddunge när jag plötsligt kände den där känslan som jag får ibland när ett motiv nalkas. Jag stannade till och tog fram Akvarella, min älskade kamera.
Min vän ryckte till och utbrast: ”Njaa, nej, det är för mörkt där inne! Det här kommer inte bli någon bra bild!”
Där fick jag träning i att följa min egen intuition. Jag tog fotot rakt in i skogen.
Det här är en utmaning och en bra lärdom för mig, när någon som ser med sina fysiska ögon inte tror på en bild jag ska ta, men min känsla säger någonting annat.
Att välja ett motiv är som att flirta med det. Eller jag skulle hellre säga att det egentligen inte alls är jag som väljer motiven, de väljer mig!
När jag senare hörde beskrivningar av den här bilden, så var jag djupt tillfredsställd med hur den blev, för jag älskar ju suddighet, det bringar fram så mycket spänning …
Jag antar att vi alla har olika smaklökar när det gäller bilder: Vissa av oss föredrar skarpa foton och andra, som jag njuter av suddighet.
Här ser jag en rik, grön skogsbild och suddigheten får det hela att se mer ut som en saga, drömsk och magisk …
Denna bild är tonsatt så bilden och musikstycket blir ett konstverk tillsammans.
En förtrollande mossig sten och ett intressant skogsljus på en inbjudande skogsväg.
Här är himlen det viktigaste för mig, för det ser ut som penseldrag i skyn. Någon har målat himlen.
Som ni ser så har jag medvetet skrivit fel på ordet målning i den här bildens namn!
Det här fotografiet tog jag då jag hälsade på en god vän i Skåne för två år sedan. Vi tog en promenad till havet och passerade då detta träd.
Jag har ju fått bilden beskriven för mig. Alltså har jag sett den med olika personers ögon. Jag har fått berättat för mig att man inte kan se trädets rötter, vilket väcker min fantasi…
Då jag reser in i denna bild så ser jag det som att trädet flyger. Det är ett flygträd.
Jag föreställer mig hur det skulle kännas att sitta i ett träd som är på flygfärd genom rymden …
Jag tog den här gröna bilden inifrån ett lövverk, för att jag längtade efter att få uppleva känslan av att vara inne i grönskans rum, med sina milda nyanser av grönhet.
Jag har fått berättat för mig att man inte kan se vad bilden föreställer och det är som det ska, för jag älskar ju när det blir så!
Vissa tycker att det här fotografiet är abstrakt och spännande. På ett grönt sätt!
Känslan jag får av den här bilden är huvudsakligen en grön frid; En sorts vild frihet…
Om man anstränger sina ögon så kan man ana några vårblommor på marken.
Då jag blev charmad av det här motivet så kände jag en stämning av lummighet: Mycket rik grönska och frodiga vågor av gröna nyanser.
Jag vill dela med mig av hur min nära vän Angela beskrev bilden. Hon sa så här:
”Grönskande buskar och en blå himmel och i de här buskarna så dansar färgerna in i varandra…”
En annan vän sa att bilden är akvarellistiskt fantasifull.
Jag känner mig rik när jag hälsar på i det här fotografiet…
Det finns ett överflöd här som gör mig lycklig. Om jag skulle definiera ordet lyx, så är detta lyx för mig!: Att få njuta av grönhet och frodighet, som en symfoni eller ett väldukat matbord…
Bilden inbjuder mig att försvinna i grönskan, gå vilse där och överlåta mig till ett djupare och sannare tillstånd.
Det är så här vackert det blir i naturen då sagoväsena dansar, sjunger och skapar poesi. En poetisk skönhet föds.
Jag känner för den här bilden för att den inspirerar mig att skriva fler sagor. Jag tycker om tanken på att det finns ett språk bland älvorna som kallas grönska och det förstår man om man känner kärlek till naturen …
I det här fotot ser jag en sorts tunnel som är gjord av många nyanser av grönt.
Det är här grönskans barn bor och leker sina evigt pågående lekar.
Grönskans barn är sagoväsen som är eviga barn.
Det här var en solig dag på hösten.
Då jag tog den här bilden upplevde jag att det var ett intressant ljus i naturen … Jag fick med en spegelstämning, där blåhimlen speglar sig i sjövattnet.
Det finns något trolskt över bilden. Jag tror att det är höstljuset som gör det.
Vårnya tallbarr och ett vackert vårljus som mörknar mitt i bilden.
Man kan ana vårhimlen någonstans …
Här har jag tagit ett foto av mitt älskade körsbärsträd, ett träd som jag har gått förbi i alla årstider då jag tagit mina dagliga promenader med en vän.
Här ser vi den vita körsbärsblommen nudda den sommarblåa himlen och man skulle kunna tro att blommorna är vita, lätta sommarmoln som svävar där uppe i det blå …
Körsbärsträdet och himlen har blivit en:
Himmelen blommar eller så växer det moln i trädet…
För mig låter det så romantiskt med ett molnträd…
Dit kan man gå och plocka moln!!
Vad kan man ha moln till??? Som kuddar i sängen kanske …
Det verkar ju mjukt att ligga där på moln och sova …
Säregna molnmönster…
Det finns nog ingenting som kan vara så inspirerande för min fantasi som moln …
Molnen är attraherar mig mest i den här bilden, fast jag ser även solskenet som lyser upp skogslandskapet.
Då jag tog denna bild så upplevde jag mycket vind och rörelse där i skogen nära havet på Torö.
När jag går in den här bilden så leker jag att det finns en linbana som tar mig upp i trädet. Vinden styr linbanan. Trädet vindsnurrar och på något vis snurrar mig uppåt! Där uppe i trädet finner jag ett gömställe där jag kan sitta och vila mig och lyssna till skogen.
Om jag skulle ge just denna tall ett nytt namn, då skulle det vara: Vindsnurrare.
Allting i bilden känns runt, inga skarpa, kantiga konturer.
Det tallgröna övergår i det himmelsblå i en behagligt spännande brytning…
Här kan man se ett av träden i min trädgård, fast en suddig variant av det.
Det här är ett exempel av en bild där jag avsiktligt skakat händerna då jag tog bilden, för att få den där disiga stämningen …
Den här bilden ligger mig mycket varmt om hjärtat, för det var ett av de första foton jag någonsin tog.
Det var en augustimorgon sommaren 2017 och solen hade nyligen kommit fram igen efter en regnskur. Plötsligt såg jag för mig hur vackert det måste vara med solen som skiner på regndroppar som glittrar i gräset.
Med kameran i handen rusade jag ut i trädgården och tog några bilder. Det här var den jag valde ut.
Det här fotografiet är speciellt för mig, för här var min avsikt att ta en bild på utsikten från mitt vardagsrumsfönster, men istället så fångade jag min egen reflektion i fönstret.
Man skulle kunna tro att det är någon annan som står där utanför fönstret, men det är alltså jag.
Som jag ser det så innehåller den här bilden sagoformer. Jag menar former som hör hemma i sagovärldarna.
Spännande formade trädstammar som är så vridna att de ser ut som stora klumpar.
Man kan se var träden börjar, men inte vart de slutar.
Bilden är solljus och man kan se trädens skuggor.
I denna bild bor många sagor för mig …
Min avsikt här var helt enkelt att fånga vågorna. Det kanske inte är en så lätt uppgift att göra det, men min dröm blev på något vis förverkligad, för man kan se vågorna i den här bilden.
Det finns något mycket lugnande med vatten; Att känna och lyssna till vågor. Som att lyssna på någon som andas.
En frid i rörelse, en lekfull vila.
Då jag lever mig in i detta foto så ser jag olika skiftningar i en klippa. Jag föreställer mig att det är fotspår från någon uråldrig varelse som gått på stenen med så tunga steg att de lämnat avtryck efter sig. Stegen kan ha tagits för mycket, mycket länge sedan, så länge sedan att ingen i mannaminne har sett varelsen, men klippan minns vem det var som gick på den en gång…
Det första ord som kommer till mig när jag betraktar denna bild är ordet trolsk: En höststämning där man får njuta av gulbruna löv, på både mark och träd.
Huvudrollen för mig i bilden är den mosiga stubben. Där tänker jag mig att tomtar eller pysslingar bor och jag föreställer mig hur det skulle kännas att bo där och ha ett så sagovackert, grönt tak.
Den här bilden är en av tvillingbilderna; Den hör ihop med bilden som heter Sagodoft, för de är samma motiv, fast ändå är de olika.
Då jag tog bilden så uppstod det ett sorts ljusfenomen av solljuset. Jag föreställer mig att det är en port som leder in i en by där miniatyrfolket bor…
Så, detta är Den vandrande pysslingsbyns tvillingbild. Bilderna är inte identiska, men motivet är i grunden samma, fast ljusfenomenet har förändrats och bytt position här. Jag kan inte längre se porten in till miniatyrbyn, men en doft dröjer sig kvar i luften, ett eko från sagobyn … Den här doften påminner mig och honung eller vanilj …
Denna bild är tonsatt så bilden och musikstycket blir ett konstverk tillsammans.
Ett fallet träd.
Det är nästan helt barklöst. När jag stannade upp för att jag kände att här fanns det ett motiv som kallade på mig, så uppfattade jag det som en boplats för några sorts sagoväsen. Runt stammen ligger granris, vilket kan vara dekorationer som de som bor där har lagt ut runt sitt hem.
I bakgrunden ser vi björkstammar och känslan jag får är len och grön.
Bakgrundsljuset lockar min fantasi. Känns spännande …
Det här fotografiet tog jag under den heta sommaren 2018, då det var soligt varje dag och mycket torrt i tre månader, vilket hittills varit ovanligt i Sverige.
Det hade alltså inte regnat på mycket länge och väderprognosen förutspådde inget regn.
Jag hade gått och lagt mig för att sova middag och drömde att det kom en regnskur. Jag jublade och dansade ut i min trädgård och lade mig på den solvärmda marken. Terassplattorna värmde upp regnvattnet så att det kändes som att ligga i ett badkar som sakta fylldes med vatten. Efter en stund upphörde regnet och sedan så kom det en skur till efter en stund.
Jag väcktes ur min dröm av att min pappa ringde. Han bor i Schweiz och hade nyss sett på internet att det regnade i trakten där jag bor. Jag sa att det är nog inte möjligt, för det skulle inte bli något regn den dagen. Just då hörde jag hur det smattrade på mina fönsterrutor. Det regnade! Ett skyfall var det.
Min dröm var tydligen en sanndröm för det blev precis som i min dröm: Jag rusade ut och lade mig på min terass och njöt av det varma regnet som sköljde över mig. Det kändes ljuvligt efter all torka …
Efter en stund upphörde regnet och precis som i min dröm så kom det ännu en skur efter några minuter.
Den här bilden tog jag i perioden mellan regnskurarna.
Jag har fått berättat för mig att molnen här bildar flera skikt, vilket ser spännande ut.
Den här bilden har jag uppkallat efter min nära, kära vän Isadora, som jag alltid kommer att älska djupt och sakna väldigt, väldigt mycket… Trädet i förgrunden ser ut som om det varit med ett tag och gått igenom mycket, precis som min vän. Trädet är knotigt och nästan helt utan bark.